lite tankar så här på kvällskvisten...

för bara 6 år sen så bodde jag själv i en tvåa. Min första lya här i stan efter att ha bott i Sthlm i x antal år.  Jag var singel och att hitta en pojkvän kändes väl rätt hopplöst här stan. Hehe. Funderingar som "När ska ja hitta nån" och "hur ska ja VÅGA träffa nån". Mhmm självförtroendet va inte på topp precis.
Men så en december kväll hände nåt...
Marko kom plötsligt in i mitt liv och jag måste erkänna att ja inte tänkt att de skulle bli nåt seriöst av oss först. Kanske mest av EN liten, löjlig anledning. Han va ju 85a. Hallå? 4 år yngre...de går ju inte, haha. 
En vecka och några sms senare fick jag möjligheten att komma hem till honom och mysa, prata, se på film...
Satt den kvällen hemma hos mina föräldrar och velade fram och tillbaka. Skulle jag gå dit eller skulle jag inte gå dit. Då säger min mamma det bästa hon kunde säga:
-Men gå dit och se vad det är för kille. Det är ju inte så att ni ska gifta er...
Och här står vi nu....iallafall förlovade, men viktigast av allt så är han mannen i mitt liv, min stora kärlek, min bästa vän och världens bästa pappa till våra två helt underbara söner. Jag har nu 3 killar i mitt liv som älskar mig och som jag inte kan leva utan. Vad skulle jag va utan dom?
Tack mamma för den lilla "sparken" så jag kom iväg den kvällen.