(klicka för större bilder)
tisdag 6 oktober 2009
stark i nacken
Se så han gör *ler* Så himla stark i nacken. Men han föddes nog så för redan på BB lyfte han upp huvuudet och kikade på oss. Så söt min lilla snutt. 
BVC
Premiär för en vagnpromenad ensam till bvc idag. Odin skulle vägas och mätas. Han följer kurvan för tillväxt jättefint med sina 4200 g och 56 cm. Stora lilla killen *ler* Han sov under hela besöket så han ville inte titta efter den färgglada bollen Elisabeth visade. Det skulle vi ta nästa gång.
På måndag börjar mammagruppen eller föräldragrupp tror jag det numera heter. Pappor är ju också välkomna.
På måndag börjar mammagruppen eller föräldragrupp tror jag det numera heter. Pappor är ju också välkomna.
måndag 5 oktober 2009
liten videosnutt
Idag var jag och Odin själva för första gången. Dagen flög förbi och gick hur bra som helst. Marko var ju först pappa ledig sen tog han ut en veckas semester. Så vi har haft det så mysigt så länge hela familjen. Önskar han kunde få vara hemma med oss lite till.
Här är iallafall en nöjd och sömnig Odin runt lunch idag. Fast han kom ju på att han "tappat" nappen efter en stund *ler*
Här är iallafall en nöjd och sömnig Odin runt lunch idag. Fast han kom ju på att han "tappat" nappen efter en stund *ler*
fredag 2 oktober 2009
faderskapsbekräftelse
Idag hade vi fått tid hos socialen. Ett snabbt besök som bestod av att skriva under en massa papper. Viktigaste underskriften var ju såklart om faderskapet. Då kom det in två tjejer som skulle vara vittnen. De såg på när Marko skrev under och därmed blev Marko pappa på papper...eller juridiskt...hmm...ja ni fattar *ler*
Pappa Marko
tisdag 29 september 2009
BVC
Idag kl 10 var vi till bvc och Odin vägdes och mättes. Han väger nu över 4 kg, 4130 för att vara exakt och är 55,5 cm lång. Vi tror att han får magknip på kvällar och på nätterna efter maten. Han tar i och försöker bajsa, men det går trögt för han. Han grymtar, skriker och blir arg. Så vi fick tipset att köpa semper magdroppar. Hoppas att det blir bättre för han. Sen den envisa förkylningen. Så jobbigt. Rådet vi fick var koksalt, men det har vi redan införskaffat oss så det är väl bara att fortsätta och hoppas att snoret snart vill försvinna.
Förra veckan (mån 21/9) var till BB-hemvård. Det besöket blev kortvaigt för när vi kom dit och bm fick läsa min journal så stod där att den undersökning som de skulle göra redan hade gjorts i Nyköping på snutten. När vi ändå var där kollade de bara hans vikt. Han vägde 3640 när vi lämnade Nyköping den 18e och nu vägde han 3805 så det var bara bra.
Lilla snutten
måndag 28 september 2009
Markos version av förlossningen.
Hej. Marko här igen. Tänkte jag skulle berätta om förlossningen och vistelsen på BB från min synvinkel. Dom som läst Annelies version vet iofs redan det mesta om hur allt gick men jag ville ändå dela med mig av min upplevelse.
Här tänkte jag skriva lite om måndagen men det har redan beskrivits tidigare så jag skippar den delen.
På tisdagen vaknade vi ganska tidigt. Annelie hade inte sovit mycket för hon var rastlös och det rann vatten. Hon hade inga värkar. Så vid 7 ringde hon till förlossningen och sa att hon inte hade värkar och frågade om vi kunde komma vi 11 istället för 9. Det gick bra. Men.... En halvtimme efter samtalet fick hon värkar. Och inga små värkar heller. Hon kunde knappt stå på benen och spydde och grejor. Så jag ringde tillbaka till förlossningen vid 8 och frågade om vi kunde komma lite tidigare än 11. -Kom när ni vill, blev svaret. Egentligen ska man inte åka in förän man har regelbundna värkar i ca 2 timmar. Men vi åkte ändå. Trapporna ner till bilen gick sakta. Men ner kom vi. Jag hade med mig en handduk som Annelie skulle sitta på i bilen. Min mammas tips. Så åkte vi. Vi sa inte särskillt mycket till varann under bil resan. Jag tänkte att jag inte skulle störa Annelies koncentration och hon hade nog för ont för att orka prata med mig. Bil resan gick iaf bra. Lite över hastighetsgränsen men vi ville ju komma fram så fort som möjligt. Vi parkerade bilen ca 50 meter från ingången. På den stäckan var Annelie tvungen att stanna och ta igen sig 2 gånger. Så när vi hade åkt upp med hissen sa Annelie att hon var tvungen att spy. Jag hade glömt påsen jag tog med mig i bilen. Så hon sprang in i ett hörn och stod där och hostade lite. Men hon spydde inte. Så kom vi in på själva förlossnings avdelningen. In på ett rum. Där fick Annelie ta på sig en sjukhus skjorta/klänning. Dom kopplade kurva på henne igen och drog igång lustgasen. Jag trodde att förlossningen skulle ta lång tid så jag också skulle hinna prova lustgasen. Men så blev det inte. Hur som helst så var vi inne i salen vid halv 10. Och värkarna fortsatte. Vid 11.45 tror jag så var hon helt öppen och krystvärkarna började. Egentligen så började dom lite tidigare men hon fick INTE krysta då. Hon hade iaf öppnat sig väldigt fort. Från att vi kom dit vid ca 9.30 till 11.45 hade hon öppnat sig från 3 till 10 cm. På 2 timmar och en kvart! Så runt kvart i 12 började hon krysta. Men krystvärkarna blev väldigt korta. Hon hann knappt börja krysta förän den var över. Så då fick hon värkstimulerande dropp. Och så kom det in lite folk som skulle hjälpa till med "yttre tryck" tror jag det hette. Det betyder helt enkelt att dom trycker på magen för att pressa ut ungen. Först var det en kvinnlig sköterska som tryckte. Men det hjälpte inte så mycket så dom sa att dom skulle ta in Obeid. Så kom han Obeid in och tryckte på magen en stund sen gick han. Så sa sköterskan som var med att: Ja, Obeid han är stark. Man får väl starka armar i djungeln i Afrika. Barnmoskan hajade till och tittade upp på henne och sa: Men Obeid är ju från Syrien. Och tittade man på honom så såg man tydligt att han var från mellanöstern. INTE AFRIKA! Sköterskan såg inte ut att veta vad hon skulle säga. Hehehe... Det var roligt. Skit samma. Strax efter det föddes Odin. 13.06. Han hade navelsträngen ett varv runt halsen fast löst. Det är tydligen väldigt vanligt, typ 80% eller nåt. Så la dom upp honom på Annelie efter att dom torkat av honom lite snabbt. Annelie hade inte sett om det blev en pojke eller flicka så hon frågade mig om jag hann se vad det var. -Ja, sa jag. Sen frågade hon vad det var. Kom på då att jag hade kunnat säga det på en gång men jag vet inte varför jag inte gjorde det. Så när hon frågade vad det var gjorde jag tummen upp. Varför? Bra fråga. Jag tog ner tummen och sa att det var en pojke. Så frågade hon om jag tyckte att det var en Odin. Absolut sa jag då. Efter det skulle Annelie krysta fram moderkakan. Så gjorde hon det. När den var ute skulle dom kolla så allt var klart. Så hon bad Annelie "falla isär med benen" medan hon försiktigt tryckte på magen. Precis då kollade jag åt det hållet (mot benen). Så tryckte hon på magen och det var som om nån tog en kanna blod och skickade ut den. Såg att på barnmorkan att det inte skulle vara så. Hon kallade på läkare som skulle komma och kolla. Så undersökte hon moderkakan lite hastigt och sa att allt inte var ute. Hon tryckte lite försiktigt på Annelies mage igen och en ny kanna blod skickades ut! Då började hon prata med de andra sköterskorna om operation och grejor. Då började jag bli lite orolig. Läkaren kom dit och dom kom överens om att hon måste till operation. Fort! Så jag fick ta Odin och dom flyttade Annelie från en säng till en annan och körde iväg henne. Bara 20 minuter efter att Odin föddes. Helt plötsligt stog jag där, själv med en nyfödd lite pojke inlindad i en blodig handduk. Ingen mer i rummet. Ingen som sa nåt om vart dom skulle mer än att det var till operation. Kommer aldrig glömma när dom rullade ut Annelie ur rummet och jag tittade på förlossnings sängen med allt blod. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efter några minuter kom en sköterska in. Hon skulle mäta och väga Odin. Jag var fortfarande ganska (väldigt!) skärrad över att jag inte visste nåt om hur det var med Annelie eller hur det skulle gå... Hon försökte distrahera mig lite med att säga till mig att det kan vara kul med lite kort på när han blir vägd och sånt. Så jag tog fram kameran och fotade lite. Jag sa inte särskillt mycket då. Visste inte vad jag skulle säga. Allt hade hänt så fort. Hur skulle det gå? Jag fick hjälp med att ta på mig en sorts bärsjal så att Odin kunde få vara hud mot hud med mig. Jag fick in lite mat men jag var inte hungrig. Det kom in lite folk då och då och sa grattis. Jag förökte säga tack men det kom inte fram nåt. Jag satt i förlossnings rummet i ca 2-2,5 timmar innan dom kom och sa till mig att läget med Annelie var stabilt och vi skulle snart få gå ner till henne. Men dom 2,5 timmarna kändes som 2,5 veckor... Till slut kom det in en läkare eller nåt och sa att det var stabilt med Annelie och att allt hade gått bra. Jag blev så otroligt lättad. Jag hade varit så orolig. Kan verkligen inte beskriva känslan man fick när dom precis hade rullat ut henne. Känslan av att nån man älskar faktiskt kan dö och man kan inte göra nåt för att hjälpa. Som tur är så blev det inte så. Jag kommer för alltid ha en högre uppskattning för den svenska sjukvården. Dom räddade min älskades liv och min sons mamma. Så fick vi gå ner till Annelie. Hon låg på uppvaket efter operationen. Allt hade gått bra. Dom hade fått ut resterna av moderkakan och livmodern hade börjat dra ihop sig. Jag satt där med Odin i kanske en och en halv timme tills dom sa
att vi kunde få åka upp till avdelningen. Skönt. Vilken lättnad. Vi åkte hissen upp och fick ett rum. Sen kom ett par sköterskor in med våra saker. Annelie fick Odin på sig och försökte amma lite. Han snuttade lite och somnade. De följande dagarna var ganska bökiga för att Annelie var svag efter förlossningen och operationen (hon tappade sammanlagt 2 liter blod) och för att hon hade kateter. Det gjorde inte saken lättare. Hon kunde inte ta sig upp ur sängen själv eller i sängen själv. Men dagarna gick. Vet faktiskt inte exakt vad vi gjorde men dagarna gick. Faktiskt ganska fort också. Så kom fredagen och vi fick äntligen åka hem. Dom hade gjort alla undersökningar på Odin och Annelie och kommit fram till att vi kunde åka hem. Båda var fullt friska och mådde bra. Annelie var fortfarande trött men mådde bra. Så då åkte vi.
Det var min förlossnings historia.
Här tänkte jag skriva lite om måndagen men det har redan beskrivits tidigare så jag skippar den delen.
På tisdagen vaknade vi ganska tidigt. Annelie hade inte sovit mycket för hon var rastlös och det rann vatten. Hon hade inga värkar. Så vid 7 ringde hon till förlossningen och sa att hon inte hade värkar och frågade om vi kunde komma vi 11 istället för 9. Det gick bra. Men.... En halvtimme efter samtalet fick hon värkar. Och inga små värkar heller. Hon kunde knappt stå på benen och spydde och grejor. Så jag ringde tillbaka till förlossningen vid 8 och frågade om vi kunde komma lite tidigare än 11. -Kom när ni vill, blev svaret. Egentligen ska man inte åka in förän man har regelbundna värkar i ca 2 timmar. Men vi åkte ändå. Trapporna ner till bilen gick sakta. Men ner kom vi. Jag hade med mig en handduk som Annelie skulle sitta på i bilen. Min mammas tips. Så åkte vi. Vi sa inte särskillt mycket till varann under bil resan. Jag tänkte att jag inte skulle störa Annelies koncentration och hon hade nog för ont för att orka prata med mig. Bil resan gick iaf bra. Lite över hastighetsgränsen men vi ville ju komma fram så fort som möjligt. Vi parkerade bilen ca 50 meter från ingången. På den stäckan var Annelie tvungen att stanna och ta igen sig 2 gånger. Så när vi hade åkt upp med hissen sa Annelie att hon var tvungen att spy. Jag hade glömt påsen jag tog med mig i bilen. Så hon sprang in i ett hörn och stod där och hostade lite. Men hon spydde inte. Så kom vi in på själva förlossnings avdelningen. In på ett rum. Där fick Annelie ta på sig en sjukhus skjorta/klänning. Dom kopplade kurva på henne igen och drog igång lustgasen. Jag trodde att förlossningen skulle ta lång tid så jag också skulle hinna prova lustgasen. Men så blev det inte. Hur som helst så var vi inne i salen vid halv 10. Och värkarna fortsatte. Vid 11.45 tror jag så var hon helt öppen och krystvärkarna började. Egentligen så började dom lite tidigare men hon fick INTE krysta då. Hon hade iaf öppnat sig väldigt fort. Från att vi kom dit vid ca 9.30 till 11.45 hade hon öppnat sig från 3 till 10 cm. På 2 timmar och en kvart! Så runt kvart i 12 började hon krysta. Men krystvärkarna blev väldigt korta. Hon hann knappt börja krysta förän den var över. Så då fick hon värkstimulerande dropp. Och så kom det in lite folk som skulle hjälpa till med "yttre tryck" tror jag det hette. Det betyder helt enkelt att dom trycker på magen för att pressa ut ungen. Först var det en kvinnlig sköterska som tryckte. Men det hjälpte inte så mycket så dom sa att dom skulle ta in Obeid. Så kom han Obeid in och tryckte på magen en stund sen gick han. Så sa sköterskan som var med att: Ja, Obeid han är stark. Man får väl starka armar i djungeln i Afrika. Barnmoskan hajade till och tittade upp på henne och sa: Men Obeid är ju från Syrien. Och tittade man på honom så såg man tydligt att han var från mellanöstern. INTE AFRIKA! Sköterskan såg inte ut att veta vad hon skulle säga. Hehehe... Det var roligt. Skit samma. Strax efter det föddes Odin. 13.06. Han hade navelsträngen ett varv runt halsen fast löst. Det är tydligen väldigt vanligt, typ 80% eller nåt. Så la dom upp honom på Annelie efter att dom torkat av honom lite snabbt. Annelie hade inte sett om det blev en pojke eller flicka så hon frågade mig om jag hann se vad det var. -Ja, sa jag. Sen frågade hon vad det var. Kom på då att jag hade kunnat säga det på en gång men jag vet inte varför jag inte gjorde det. Så när hon frågade vad det var gjorde jag tummen upp. Varför? Bra fråga. Jag tog ner tummen och sa att det var en pojke. Så frågade hon om jag tyckte att det var en Odin. Absolut sa jag då. Efter det skulle Annelie krysta fram moderkakan. Så gjorde hon det. När den var ute skulle dom kolla så allt var klart. Så hon bad Annelie "falla isär med benen" medan hon försiktigt tryckte på magen. Precis då kollade jag åt det hållet (mot benen). Så tryckte hon på magen och det var som om nån tog en kanna blod och skickade ut den. Såg att på barnmorkan att det inte skulle vara så. Hon kallade på läkare som skulle komma och kolla. Så undersökte hon moderkakan lite hastigt och sa att allt inte var ute. Hon tryckte lite försiktigt på Annelies mage igen och en ny kanna blod skickades ut! Då började hon prata med de andra sköterskorna om operation och grejor. Då började jag bli lite orolig. Läkaren kom dit och dom kom överens om att hon måste till operation. Fort! Så jag fick ta Odin och dom flyttade Annelie från en säng till en annan och körde iväg henne. Bara 20 minuter efter att Odin föddes. Helt plötsligt stog jag där, själv med en nyfödd lite pojke inlindad i en blodig handduk. Ingen mer i rummet. Ingen som sa nåt om vart dom skulle mer än att det var till operation. Kommer aldrig glömma när dom rullade ut Annelie ur rummet och jag tittade på förlossnings sängen med allt blod. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Efter några minuter kom en sköterska in. Hon skulle mäta och väga Odin. Jag var fortfarande ganska (väldigt!) skärrad över att jag inte visste nåt om hur det var med Annelie eller hur det skulle gå... Hon försökte distrahera mig lite med att säga till mig att det kan vara kul med lite kort på när han blir vägd och sånt. Så jag tog fram kameran och fotade lite. Jag sa inte särskillt mycket då. Visste inte vad jag skulle säga. Allt hade hänt så fort. Hur skulle det gå? Jag fick hjälp med att ta på mig en sorts bärsjal så att Odin kunde få vara hud mot hud med mig. Jag fick in lite mat men jag var inte hungrig. Det kom in lite folk då och då och sa grattis. Jag förökte säga tack men det kom inte fram nåt. Jag satt i förlossnings rummet i ca 2-2,5 timmar innan dom kom och sa till mig att läget med Annelie var stabilt och vi skulle snart få gå ner till henne. Men dom 2,5 timmarna kändes som 2,5 veckor... Till slut kom det in en läkare eller nåt och sa att det var stabilt med Annelie och att allt hade gått bra. Jag blev så otroligt lättad. Jag hade varit så orolig. Kan verkligen inte beskriva känslan man fick när dom precis hade rullat ut henne. Känslan av att nån man älskar faktiskt kan dö och man kan inte göra nåt för att hjälpa. Som tur är så blev det inte så. Jag kommer för alltid ha en högre uppskattning för den svenska sjukvården. Dom räddade min älskades liv och min sons mamma. Så fick vi gå ner till Annelie. Hon låg på uppvaket efter operationen. Allt hade gått bra. Dom hade fått ut resterna av moderkakan och livmodern hade börjat dra ihop sig. Jag satt där med Odin i kanske en och en halv timme tills dom sa
att vi kunde få åka upp till avdelningen. Skönt. Vilken lättnad. Vi åkte hissen upp och fick ett rum. Sen kom ett par sköterskor in med våra saker. Annelie fick Odin på sig och försökte amma lite. Han snuttade lite och somnade. De följande dagarna var ganska bökiga för att Annelie var svag efter förlossningen och operationen (hon tappade sammanlagt 2 liter blod) och för att hon hade kateter. Det gjorde inte saken lättare. Hon kunde inte ta sig upp ur sängen själv eller i sängen själv. Men dagarna gick. Vet faktiskt inte exakt vad vi gjorde men dagarna gick. Faktiskt ganska fort också. Så kom fredagen och vi fick äntligen åka hem. Dom hade gjort alla undersökningar på Odin och Annelie och kommit fram till att vi kunde åka hem. Båda var fullt friska och mådde bra. Annelie var fortfarande trött men mådde bra. Så då åkte vi.
Det var min förlossnings historia.
söndag 27 september 2009
12 dagar
I 12 dagar har Odin nu varit med oss. Det tar tid att få ordning på allt som har med nyfödda att göra. Allt som har med vår lilla nyfödda att göra. Hur han låter när han vill ha mat, ny blöja eller bara massa gos och närhet. Det kan vara en envis rap, bajs eller en prutt som stör.
Mycket som är första gången och massa känslor hos både mig och Marko. Svårt att hitta ord.
Vår lilla älskling är iallafall glad i maten och bajsar som en raket. (på både mig och mormor. Pappa har klarat sig..ännu...hehe) Han älskar att få ny blöja på skötbädden, som ligger på tvättmaskinen om den är i full gång med att centrifugera. Odin älskar att få mycket värme och kärlek. Man kan nästan gosa sönder han och han bara trivs. Kräks genom näsan är också en hit och därefter flera nysningar på raken. Amningen går inge vidare. Han visar inget intresse för mina tuttar. Med en engelsk napp går det an, men den är så besvärlig och vill inte sitta kvar så jag pumpar ur och ger han mjölken på flaska istället. Det är både jag och Odin nöjda med plus att då kan pappa mata och andra också för den delen. Man kan inte sluta titta på honom och förundras över att han kommer från mig och Marko. Vi gjorde honom. Det är verkligen STORT att vara förälder. Det går inte riktigt att beskriva känslan, det måste upplevas. Ni som upplevt det vet hur det känns. Ni som inte har det, ni har något att se fram emot.
Mycket som är första gången och massa känslor hos både mig och Marko. Svårt att hitta ord.
Vår lilla älskling är iallafall glad i maten och bajsar som en raket. (på både mig och mormor. Pappa har klarat sig..ännu...hehe) Han älskar att få ny blöja på skötbädden, som ligger på tvättmaskinen om den är i full gång med att centrifugera. Odin älskar att få mycket värme och kärlek. Man kan nästan gosa sönder han och han bara trivs. Kräks genom näsan är också en hit och därefter flera nysningar på raken. Amningen går inge vidare. Han visar inget intresse för mina tuttar. Med en engelsk napp går det an, men den är så besvärlig och vill inte sitta kvar så jag pumpar ur och ger han mjölken på flaska istället. Det är både jag och Odin nöjda med plus att då kan pappa mata och andra också för den delen. Man kan inte sluta titta på honom och förundras över att han kommer från mig och Marko. Vi gjorde honom. Det är verkligen STORT att vara förälder. Det går inte riktigt att beskriva känslan, det måste upplevas. Ni som upplevt det vet hur det känns. Ni som inte har det, ni har något att se fram emot.
gissningen såklart avslutad
Det landade tillslut på pojke med 51%. 23 röster mot 22. Grattis till Er som röstade rätt *ler*
lördag 26 september 2009
fredag 25 september 2009
När Odin kom till världen
Tänkte jag skulle berätta lite om när Odin kom till världen. Marko kommer också skriva en förlossningsberättelse som jag vet kommer vara längre och med mer detaljer.
I ett tidigare inlägg berättade jag om vattnet som gick hos barnmorskan och vår tripp till Nyköping på måndagskvällen den 14e. Ctg kurvan visade ingenting så kl 22 fick vi återvända hem igen , men vi fick en ny tid morgonen därpå kl 9. Natten gick och jag sov lite dåligt pga vattnet som rann mest hela tiden, men inga värkar. Kl 7 bestämde jag mig för att ringa förlossningen för jag hade ingen lust att åka fram och tillbaka igen till Nyköping så tidigt på morgonen. Kl 11 skulle vi vara där iallafall. Jag gick efter det och la mig och skulle försöka sova ett par timmar, men tji fick jag.
7.30 drog värkarna igång med dunder och brak. Det gjorde så ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, bara låg och vred mig i sängen. Strax efter de kom illamåendet och jag satt på toa och kände för att både kissa och bajsa på samma gång samtidigt som jag spydde i handfatet. Underbart...haha. En timme senare satt vi i bilen på väg till Nyköping och det var den mest tysta resan vi gjort. Jag var mest fokuserad på att andas genom varje värk (trots förkylningen) och Marko koncentrerad på att komma fram så snabbt som möjligt. Tänkte då också på det man lärt sig tex att det skulle vara regelbundna värkar i 2 timmar innan man åkte iväg. Aldrig...jag dör ju snart var väl min slutsats av det. haha. Väl framme vid parkeringen tog det mig 3 onda värkar tills vi äntligen var uppe på förlossningen på plan 5 och jag ville bara spy så ont gjorde det. Förlossningsrum 68 (de blå rummet) blev vårt och väl därinne gick allt väldigt fort. Jag fick byta om och lägga mig i sängen och de kopplade på ctg kurva och bebis mådde bra och värkarna fortsatte fint. Kl är nu ca 10 och en inre undersökning visade att livmodertappen utplånats och jag var öppen 3 cm. Värkarna fortsatte och lustgasen blev min vän en tid framöver. Som jag iofs inte tyckte om särskilt mycket då jag släppte taget om den när värken var som värst och sa istället -AJ!
Kl blev ca 10.30 och jag var öppen 5 cm och runt 11 öppen 7 cm och det tryckte på nedåt ordentligt. Marko meddelade bm om trycket nedåt hela tiden och det uppskattades av mig för bm verkade inte fatta hur fort öppnings skedet gick. Jag ville redan börja krysta. 11.45 var jag helt öppen och krystvärkarna satte igång på riktigt. Pga det snabba öppningsförloppet så blev värkarna korta och jag fick värkstimulerande dropp. Det blev inte så mycket bättre så en bm fick komma in och trycka på min mage när jag krysta. Inte så mycket bättre de heller så Dr Obeid fick komma in och trycka på ännu hårdare. Marko gav mig vatten och fanns vid min sida hela tiden. Gav mig lite pepp genom att berätta att huvudet faktiskt syntes nu och bebis hade mycket mörkt hår. Inte långt kvar nu tänkte jag. Det är bara att gilla läget och trycka på så jag får se vem som gömt sig därinne magen. Det kändes verkligen som jag hade en fotboll mellan bena och det ville jag inte känna längre. De ökade sedan dosen med syntocinon (värkstimulerande) och Kl 13.06 kom han äntligen ut. Finaste Odin kom till världen en solig tidig em. 3970 g och 51 cm och den vackraste bebis jag någonsin sett. Jag såg aldrig om det var en pojke eller flicka och frågade då Marko om han sett vad det blev. -Ja, svarade han och log. Sen inget mer och jag tänkte...jaha..ska jag behöva fråga vad det blev också eller ska han berätta. Jag frågade tillslut och han gjorde tummen upp. Varför tummen for upp vet han inte men han sa sen att det blev en pojke. När han låg på mitt bröst frågade jag om Marko tyckte det var en Odin som kommit och det tyckte han absolut.
Allt kändes jättebra och det var nog den bästa stunden i mitt liv när Odin låg på bröstet.
Efter 5-10 minuter var det dags att krysta fram moderkakan och sen gick det utför. Den kom ut men var inte hel. Min livmoder ville därav inte dra ihop sig och jag blödde massor. Bm tröck på min mage och blodet bara forsa ut. Jag hörde att hon ropa på läkare och hon skrek -Hon blöder här. Jag fattade inte först att det var mig hon pratade om, men så var det. 20 min efter Odins födelse så var jag på väg till operation. Odin blev överlämnad till Marko som blev stående där i förlossningsrummet alldeles ensam. Måste vart så jobbigt för han. Han visste ju inte vad det var frågan om. Många hemska tankar hann snurra runt i hans huvud innan det kom in bm och gav tröst och pratade med han. De vägde och mätte Odin och tog lite kort. 2 timmar senare vaknade jag upp efter operationen och jag har aldrig känt mig så svag. I narkosen drömde jag att jag var en hitta Nemo fisk och det var så jobbigt att leva i vatten. Haha. Min kropp kändes som den vägde ett ton och jag kunde knappt röra mig, knappt få upp ögonen. En läkare kom fram och förklarade att de stoppat blödningen och att allt såg fint ut. Jag hade förlorat 2 l blod, men jag fick igen det. Jag frågade efter Marko och Odin och de fick komma till mig på en gång. I en timme låg jag och pratade med 3 Marko och 3 Odin...haha...mina ögon hängde inte riktigt me.
Kl 18 ungefär fick vi komma upp till bb avdelningen och till ett eget rum. De satte kateter och kollade så jag inte blödde ovanligt mycke. Jag fick Odin på bröstet igen och har aldrig känt mig så lycklig och "misshandlad" på samma gång. Det var kämpiga 3 dygn vi hade framför oss på BB.
Idag är det 10 dagar sen Odin kom till världen och han har gjort mig och Marko till världens lyckligaste föräldrar.
I ett tidigare inlägg berättade jag om vattnet som gick hos barnmorskan och vår tripp till Nyköping på måndagskvällen den 14e. Ctg kurvan visade ingenting så kl 22 fick vi återvända hem igen , men vi fick en ny tid morgonen därpå kl 9. Natten gick och jag sov lite dåligt pga vattnet som rann mest hela tiden, men inga värkar. Kl 7 bestämde jag mig för att ringa förlossningen för jag hade ingen lust att åka fram och tillbaka igen till Nyköping så tidigt på morgonen. Kl 11 skulle vi vara där iallafall. Jag gick efter det och la mig och skulle försöka sova ett par timmar, men tji fick jag.
7.30 drog värkarna igång med dunder och brak. Det gjorde så ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, bara låg och vred mig i sängen. Strax efter de kom illamåendet och jag satt på toa och kände för att både kissa och bajsa på samma gång samtidigt som jag spydde i handfatet. Underbart...haha. En timme senare satt vi i bilen på väg till Nyköping och det var den mest tysta resan vi gjort. Jag var mest fokuserad på att andas genom varje värk (trots förkylningen) och Marko koncentrerad på att komma fram så snabbt som möjligt. Tänkte då också på det man lärt sig tex att det skulle vara regelbundna värkar i 2 timmar innan man åkte iväg. Aldrig...jag dör ju snart var väl min slutsats av det. haha. Väl framme vid parkeringen tog det mig 3 onda värkar tills vi äntligen var uppe på förlossningen på plan 5 och jag ville bara spy så ont gjorde det. Förlossningsrum 68 (de blå rummet) blev vårt och väl därinne gick allt väldigt fort. Jag fick byta om och lägga mig i sängen och de kopplade på ctg kurva och bebis mådde bra och värkarna fortsatte fint. Kl är nu ca 10 och en inre undersökning visade att livmodertappen utplånats och jag var öppen 3 cm. Värkarna fortsatte och lustgasen blev min vän en tid framöver. Som jag iofs inte tyckte om särskilt mycket då jag släppte taget om den när värken var som värst och sa istället -AJ!
Kl blev ca 10.30 och jag var öppen 5 cm och runt 11 öppen 7 cm och det tryckte på nedåt ordentligt. Marko meddelade bm om trycket nedåt hela tiden och det uppskattades av mig för bm verkade inte fatta hur fort öppnings skedet gick. Jag ville redan börja krysta. 11.45 var jag helt öppen och krystvärkarna satte igång på riktigt. Pga det snabba öppningsförloppet så blev värkarna korta och jag fick värkstimulerande dropp. Det blev inte så mycket bättre så en bm fick komma in och trycka på min mage när jag krysta. Inte så mycket bättre de heller så Dr Obeid fick komma in och trycka på ännu hårdare. Marko gav mig vatten och fanns vid min sida hela tiden. Gav mig lite pepp genom att berätta att huvudet faktiskt syntes nu och bebis hade mycket mörkt hår. Inte långt kvar nu tänkte jag. Det är bara att gilla läget och trycka på så jag får se vem som gömt sig därinne magen. Det kändes verkligen som jag hade en fotboll mellan bena och det ville jag inte känna längre. De ökade sedan dosen med syntocinon (värkstimulerande) och Kl 13.06 kom han äntligen ut. Finaste Odin kom till världen en solig tidig em. 3970 g och 51 cm och den vackraste bebis jag någonsin sett. Jag såg aldrig om det var en pojke eller flicka och frågade då Marko om han sett vad det blev. -Ja, svarade han och log. Sen inget mer och jag tänkte...jaha..ska jag behöva fråga vad det blev också eller ska han berätta. Jag frågade tillslut och han gjorde tummen upp. Varför tummen for upp vet han inte men han sa sen att det blev en pojke. När han låg på mitt bröst frågade jag om Marko tyckte det var en Odin som kommit och det tyckte han absolut.
Allt kändes jättebra och det var nog den bästa stunden i mitt liv när Odin låg på bröstet.
Efter 5-10 minuter var det dags att krysta fram moderkakan och sen gick det utför. Den kom ut men var inte hel. Min livmoder ville därav inte dra ihop sig och jag blödde massor. Bm tröck på min mage och blodet bara forsa ut. Jag hörde att hon ropa på läkare och hon skrek -Hon blöder här. Jag fattade inte först att det var mig hon pratade om, men så var det. 20 min efter Odins födelse så var jag på väg till operation. Odin blev överlämnad till Marko som blev stående där i förlossningsrummet alldeles ensam. Måste vart så jobbigt för han. Han visste ju inte vad det var frågan om. Många hemska tankar hann snurra runt i hans huvud innan det kom in bm och gav tröst och pratade med han. De vägde och mätte Odin och tog lite kort. 2 timmar senare vaknade jag upp efter operationen och jag har aldrig känt mig så svag. I narkosen drömde jag att jag var en hitta Nemo fisk och det var så jobbigt att leva i vatten. Haha. Min kropp kändes som den vägde ett ton och jag kunde knappt röra mig, knappt få upp ögonen. En läkare kom fram och förklarade att de stoppat blödningen och att allt såg fint ut. Jag hade förlorat 2 l blod, men jag fick igen det. Jag frågade efter Marko och Odin och de fick komma till mig på en gång. I en timme låg jag och pratade med 3 Marko och 3 Odin...haha...mina ögon hängde inte riktigt me.
Kl 18 ungefär fick vi komma upp till bb avdelningen och till ett eget rum. De satte kateter och kollade så jag inte blödde ovanligt mycke. Jag fick Odin på bröstet igen och har aldrig känt mig så lycklig och "misshandlad" på samma gång. Det var kämpiga 3 dygn vi hade framför oss på BB.
Idag är det 10 dagar sen Odin kom till världen och han har gjort mig och Marko till världens lyckligaste föräldrar.
onsdag 23 september 2009
måndag 21 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)